Den tidiga våren kan vid en första anblick upplevas som ganska mörk och färglös. Men samtidigt så har den ett sådant ljus. Och på samma sätt som den är ett gränsland mellan det mörka och det ljusa så är den också ett gränsland mellan det kalla och det varma. Jag längtar så jag håller på att spricka efter värmen, och växlar mellan hopp och förtvivlan när kylan biter och växlarna på cykeln fryser strax efter att man trott att värmen nog allt var på gång. Men nu, när vitsipporna kommer, nu vet jag att det snart ändå kommer, tiden när axlarna äntligen kan få slappna av och slippa att dra upp sig i den envisa nordanvinden. 

Det var så evinnerligt länge sedan som jag skrev en rad här att jag nästan glömt hur det går till. För mycket har hänt, dagarna har gått fort och jag har hamnat efter på många plan. Men istället för att tänka att jag är ringrostig så väljer jag att tänka ringfrostig. För frosten smälter ju snabbt så fort solen lyser på den. Och så tänker jag att det kan få bli nu med solljuset ovh våren.

Visar här en bild från en av de få fotodagarna som det blivit denna vinter. Nu tänker jag att det ska få bli fler av den varan framöver,  nu när jag känner att fötterna börjar landa allt stadigare på marken igen. Kram

Det känns overkligt att midsommarnatten redan passerat. Som att jag måste påminna mig om att helgen ju faktiskt varit. En känsla av tidsmässig vilsenhet. Det är inte första gången jag känner så just kring midsommar. 

Midsommar på Plintsberg

Dom skönaste av sommarblommor

Lagom till ledigheten fick vi äntligen tillbaka snön.  Vi gick till bageriet Katarinas Bröd och Kaka och åt en värmande sopplunch. Jag valde en himmelskt god soppa på palsternacka och ingefära med Katarinas fantastiska näringsrika bröd till.