Den tidiga våren kan vid en första anblick upplevas som ganska mörk och färglös. Men samtidigt så har den ett sådant ljus. Och på samma sätt som den är ett gränsland mellan det mörka och det ljusa så är den också ett gränsland mellan det kalla och det varma. Jag längtar så jag håller på att spricka efter värmen, och växlar mellan hopp och förtvivlan när kylan biter och växlarna på cykeln fryser strax efter att man trott att värmen nog allt var på gång. Men nu, när vitsipporna kommer, nu vet jag att det snart ändå kommer, tiden när axlarna äntligen kan få slappna av och slippa att dra upp sig i den envisa nordanvinden.